Flyktingfrågan som ren konst

Det hade inte skadat med en lite bättre fingervisning till vad man skulle få uppleva på den här föreställningen på Aliasteatern i höst. "Kan du vissla Mustafa?" heter pjäsen och ingår som nummer två i flyktingtrilogin "Låt mig berätta". Och visst, håller man sig någorlunda orienterad så vet man att Isa Aouifia – pjäsens regissör, manusförfattare och ena skådespelare – är både poetisk och fantasifull. Och att Naida Ragimova, pjäsens andra skådespelare, är en av landets mest löftesrika.

Men ändå. Fördomarnas makt är stor och risken finns att man tänker sig en ambitiös och informativ diskussionspjäs i flyktingfrågan. Vilket föreställningen förstås är, i det här fallet hela komplexet av ensamkommande flyktingbarn: deras historier bakåt, hur de behandlas på olika håll i världen och i vilket tomrum de oftast försvinner för våra ögon.

                  

Det oväntade är den totala estetiska upplevelse som pjäsen samtidigt är. Myllret av röster ur denna värld av osynlighet tar kropp på scenen. I videoprojektioner på väggen ges en röd tråd i form av en flicka från Afganistan på flykt genom Europa, en av de etthundrafemtio stycken som har försvunnit medan de varit svenska myndigheters ansvar. Naida Ragimova gör henne oändligt levande och gripande, glimtar ur hennes liv i halvsuddiga ansiktsbilder mot varierande storstadsbakgrund, Italien mest.

                  

Däremellan ligger sketcher. Som en poetisk kabaret, där stämningen ges av musikstycken och infallsvinklarna är ständig oväntade, ständigt hittar en ny rak väg in till vårt känsloliv. Ofta sker det trots – eller tack vare – att de tar vägen förbi det intellektuella begripandet. En Jacques Tati-gestalt som vill lära ett gatubarn att inte kasta skräp på marken? Medan huvudet undrar ser känslan hur en oförstående vuxen möter ett kärlekshungrande barn. En godnattstund mellan far och dotter? I isande klarhet vet känslan att det här är en pappa som kanske aldrig kommer tillbaka när dottern har somnat.

                  

Föreställningen bygger på fakta och statistik och på barnens egna berättelser. Men gestaltat. Den enda gång som barns berättelser används direkt och verbalt sker det i ett collage av röster – den individuella berättelsen finns kvar och hörs men den ger utrymme för alla barn, för alla språk, för alla flyktingöden i världen. Gåtfullt vackra videoprojektioner på väggen. Magiska förflyttningar över golvet. Stumma scener i drömsk ultrarapid.      

         

Och en musikalitet som ligger både i Isa Aouifias mäktiga sång – som om han behärskar alla språk och alla klanger – och i pjäsens musikval. Inte minst känns musikaliteten i helheten. Under pjäsens en och en halv timme sitter varje enskildhet som en ton eller ett accord i ett musikstycke. Frågan är ju så brännande, så ohygglig. "Hur kan detta vara något vi inte pratar om?" frågar programbladet. Det ohyggliga, det angelägna finns med i varje sekund av föreställningen. Men också detta märkliga, konstens makt att lyfta och ge kraft.

Aliasteatern:  http://www.aliasteatern.com/#/KALENDARIUM/